Harplinge kyrkogård är inte endast en begravningsplats utan även en park och en mötesplats med hög biologisk mångfald och trädarter likt en botanisk trädgård. Den tillhör Harplinge och Steninge församling och är belägen 1,5 mil norr om Halmstad. Här hittar man allt från vanlig skogsek till humlebok som omges av perenner, gravstenar, färgglada bänkar, gamla almstockar och krattade grusgångar. I söder står den vitputsade kyrkan, omgiven av bland annat bergskörsbär, österrikisk oxel, hängask och en välklippt avenbokshäck. Kyrkogården är en plats att bara vara på, en plats för eftertanke och upplevelse.
I början av 90-talet såg kyrkogården annorlunda ut. Kyrkvaktmästare Håkan Ljungberg som arbetat med kyrkogården i Harplinge och Steninge församling sedan 1986 berättar att det i princip bara fanns almar på kyrkogården, både trädkransen och alléerna inne på kyrkogården bestod av alm. År 1995 konstaterades det andra fallet av almsjukan på Steninge kyrkogård, och då började man inse att med den utvecklingen så skulle det inte finnas några träd kvar på kyrkogården i framtiden. Det var då tankarna kom på att sätta något annat, än bara träd av samma art, för att inte hamna i samma sits om 200 år. Etthundra stycken österrikiska oxlar, fyra rödbladiga lönnar och några ekar är de enda träden som är kvar från den tiden. Håkan berättar vidare att det har fällts runt 200 almar på kyrkogården och den sista fälldes för tio år sedan, men att almarna lever vidare som faunadepåer i rabatterna och ger liv åt nuvarande växter och djur.
Håkan står under den japanska valnöten och berättar att det är en fröplanta som han själv har planterat. Varje år beskärs de lågt hängande grenarna för att man ska kunna komma under, den är som ett stort häftigt paraply som tar mycket plats men på den här delen
Markus Berg
Med informationsskyltar som förklarar vad en faunadepå är och namnskyltar på träd som ger information kan det ge både förståelse och acceptans för det man gör
Per-Göran Marcusson, som under 90-talet var involverad i Svenska Trädföreningen och Trädbladet, och Tommy Bengtsson, som drev Haverdals plantskola, började 1997 ta fram träd från frö. De drog upp de första katsurorna och bergkörsbären till kyrkogården. Med almsjukan i tankarna så var idén att plantera många olika arter med olika ursprung, ifall en sjukdom skulle komma dit skulle inte alla träd på hela kyrkogården slås ut. Håkan berättar också att de gärna ville sätta exoter med tanke på att klimatet förändras. ”De träden vi sätter här idag ska ju stå här i 200 år till – vilket klimat har vi då?” säger Håkan. Detta diskuterades med Länsstyrelsen men de tyckte inte att det var rätt väg att gå, de ville hålla sig till inhemska trädarter. Tillsammans kom de fram till att alléerna på kyrkogården skulle bestå av inhemska trädarter och resterande delar fick planteras med icke inhemska arter om så önskades.
Här stod för några år sedan en hästkastanj i mitten av planteringen med buskar och perenner runtomkring, nu är ett nytt träd planterat och så länge det går får stocken stå kvar för den biologiska mångfalden.
Markus Berg
Så hur gick det till när Harplinge kyrkogård gick från att mestadels bestå av alm, till den park som det är idag? Håkan berättar att till en början fick kyrkogården en massa ovanliga, nya och spännande arter som Per-Göran Marcusson tog fram. Ibland kom han med en ny näva och tyckte att den här ska ni testa, en annan gång fick kyrkogården en guldalm. 1995 planterades en lindallé och succesivt byttes almalléerna ut till nya träslag. Kyrkvaktmästarna började även bygga planteringar och rabatter i etage med träden i mitten, buskar utanför träden och närmast gräsmattor eller grusgångar står det perenner.
Nu som då köps det nästan bara in små träd till kyrkogården för att sprida riskerna ifall ett träd skulle dö under etableringen. Då finns åtminstone något av de andra som överlever istället för att lägga mycket pengar och etableringsskötsel på endast ett större träd. Nu tar de även egna fröplantor från kyrkogården och får ett lokalt växtmaterial som inte kostar någonting i inköp. Tidigt på våren planteras plantor som är 1.5–2 m och i kyrkogårdens nu skyddade miljö krävs oftast ingen uppbindning och det krävs mycket lite vatten när de är så små. Just nu håller de på att etablera en allé av rödekar som ska ersätta de österrikiska oxlarna som håller på att ge upp. Rödekarna är satta som små pinnar mellan varje oxel och idag är de högre än vad oxlarna är och de har krävt minimalt med skötsel än så länge. Håkan påpekar också att man inte får vara rädd för att plantera för rädslan att det inte blir som man tänkt; det värsta som kan hända är att man får plocka bort och plantera något nytt. Även om planteringen inte blev som man trodde eller ville så kan man ändå låta trädet stå och få ha sin tid istället för att fälla det. /
Markus Berg
När man arbetar på en kyrkogård så har man inte helt fria händer utan Länsstyrelsen och Kyrkogårdsutskottet bestämmer en del av vad som får göras och inte göras. Så det gäller att få dem på sin sida och få dem att tro på de idéer man har, säger Håkan. Man får argumentera för sin sak och visa resultatet, sen rullar bollen, folk blir positiva och glada när de ser att det blivit bra och då får man inte stopp på bollen. När man vill göra en förändring är en viktig del att få med sig de som bestämmer men även de som besöker och vistas på kyrkogården behöver förståelse för varför man gör på ett visst sätt. Med informationsskyltar som förklarar vad en faunadepå är och namnskyltar på träd som ger information kan det ge både förståelse och acceptans för det man gör.
På Harplinge kyrkogård kan man även bli fadder till träd vilket involverar besökare ännu mer i kyrkogården. Under en lång bussresa på utflykt med kyrkogårdsförvaltningen så tyckte de att det skulle hittas på något skoj och kom på idén med att starta ett trädlotteri. Senare blev detta fadderträden. De första fadderträden var en ginkgo och en platan som planterades under sent 90-tal. På alla fadderträd står det vem som är fadder, planteringsår och vilken art det är. Idag finns till och med två fadderträd med faddrar från Tyskland, som inte har någon som helst koppling till Harplinge kykrogård.
Den här junimagnolian frös ned under sina första levnadsår, sedan kom ett rotskott som nu växer och frodas. Ett fadderträd som planterades 2007.
Markus Berg
Många gånger har Håkan fått frågan om vad de gödslar med på kyrkogården, eftersom allt växer så bra. Harplinge kyrkogård ligger inom ett vattenskyddsområde så det gödslas inte med något; hemligheten är att nästan allt direktkomposteras på kyrkogården. Löven som faller på hösten klipps ned direkt i gräsmattan av gräsklipparen, likaså allt häckklipp från häckklippning, eller så åker det in i rabatterna under buskar och perenner. ”Man ska inte städa bort alltihop, då utarmas marken, i så fall måste man samla ihop allt ‘skräp’, ta det till komposten och sedan köra tillbaka det till träd och buskar för att lägga ut det igen. Det är både tidskrävande och onödigt. Hade naturen fått bestämma så släpps blad och barr ned, sedan multnar de ner i jorden och tas upp av träden igen.” säger Håkan med självklarhet i rösten./
Många gånger har Håkan fått frågan om vad de gödslar med på kyrkogården eftersom allt växer så bra. Harplinge kyrkogård ligger inom ett vattenskyddsområde så det gödslas inte med något, hemligheten är att nästan allt direktkomposteras på kyrkogården.
Just hösten ses ofta som en tråkig tid för att städa undan men Håkan menar att den är sagolik! Med alla träds fantastiska frukter och växters olika tider för invintring där underbara höstfärger kommer och går. Håkan vill att höstfärgerna helst ska få stanna ett tag till, att bladen ska få visa sin prakt så länge det bara går. Han berättar om ginkgon som de har. Ginkgons blad blir riktigt gula och fina på hösten, först på trädet och sedan när de faller till marken, till slut ligger det som en spegelbild av trädet på marken. Då förlänger de som arbetar på kyrkogården hösten och dess prakt med ytterligare några dagar genom att köra runt med gräsklipparen och låta bladen visa sin finaste sida på marken ett tag till. ”Ni får inte se löven som skräp, det är en resurs och en tillgång som behövs för att det ska bli fint” säger Håkan. Träd som behöver fällas eller dör ska inte heller ses som skräp, på kyrkogården står både högstubbar och det ligger almstockar från 90-talet som gynnar den biologiska mångfalden än idag. /
Ni får inte se löven som skräp, det är en resurs och en tillgång som behövs för att det ska bli fint” säger Håkan
Att anlägga kyrkogården efter funktion skapar enklare, snabbare och mindre krävande skötsel. Man får följa med växtlighetens utveckling och göra det lättskött, se till att det inte finns någon yta med bar jord och se till att gräsklippningen kan gå smidigare och bli mindre tidsödande. Det kan man ordna genom att anlägga rabatter, göra gångar smalare eller bredare, göra stenläggningar där folk ändå går och anlägga gräsytor efter gräsklipparens bredd. Det gör att man slipper köra fram och tillbaka på ytor, då klipper man alltid något när man ändå kör. Genom att plantera träden på rätt plats och med tillräckligt stort utrymme ser man till att de i framtiden, och även under uppbyggnadsbeskärningen, kräver så lite beskärning och underhåll som möjligt. Man kan fundera på ifall trädet ska vara som ett tak över kyrkogården eller om det är ett mindre träd i ögonhöjd. Olika träd har sin plats och alla behövs för att skapa dynamik, olika rum och en plats för nyfikenhet att ta sig vidare på kyrkogården. Beskärningen av träd sköter de som arbetar på kyrkogården mest själva och tar lite hela tiden på det som de når och kan, när det är för högt och mycket som ska beskäras så anlitar de en arborist./
En av almarna som fälldes på grund av almsjukan ligger fortfarande kvar på kyrkogården och ger liv åt både djur och växter.
Markus Berg
Vi går till dammen och Håkan tittar upp mot vårtbjörkarna som planterades på 90-talet. Dessa börjar nu ta över och kommer behöva fällas för att släppa fram kopparbjörken och himalayabjörkarna som planterades i ett senare skede. ”Det svåra är när man själv varit med och drivit upp plantorna och följt dem hela vägen, då blir det lite känslofyllt att fälla dem” säger Håkan, sedan tillägger han lite skämtsamt att det är bättre ifall de blåser ner, då måste de ju tas bort. Man får ta ett åt gången så märks det inte så mycket att man fäller dem, det är trots allt bättre att plantera ett träd idag och såga ner det om 25 år än att komma på om 25 år att där skulle vi haft ett träd konstaterar han.
Det går alltså att förändra en kyrkogård från något enformigt med krävande skötsel till en relativt lättskött park med hög biologisk mångfald och en plats med vacker miljö som man vill besöka för att finna ro, mötas eller bara uppleva. Harplinge kyrkogård fortsätter att utvecklas och förändras med naturen hela tiden. När man kommer dit ser man inte allt på en gång, man behöver ta sig runt för att se hela kyrkogården, det skapar lite mystik. Bakom varje sväng och buskage möts man av ett nytt rum som inte är det förra likt.
Välkommen till Harplinge kyrkogård!