Under snart trettio år har jag haft förmånen att studera de vedlevande skalbaggar som lever på
våra lövträd i södra Sverige. Insektsintresset har jag haft sedan barnsben men fördjupandet kring
de som lever på och i gamla ihåliga träd började som ett uppdrag på Länsstyrelsen i Östergötland. Men ganska snart blev det något annat – ett slags livsprojekt, eller kanske snarare en lång vänskap med de träd som funnits här långt före oss, och som kommer stå kvar långt efter. Detta har varit fantastiska miljöer att studera och som ständigt bjuder på nya upptäckter.
Gamla träd är ett ekosystem i sig – bostäder, matkällare och historiebärare på samma gång. Här hästkastanjer vid Kyleberg i Östergötland.
Nicklas Jansson
Störst fokus har jag haft på ekarna – våra mäktiga, långlivade jätteväxter som rymmer en hel värld i sina stammar – men även andra ädellövträd i alléer och parker har fångat mitt intresse. Ibland har jag också gett mig i kast med de så kallade triviala lövträden, som björk, al och asp, vilka visar sig vara allt annat än triviala för de arter som lever där. De flesta av träden jag har studerat har varit levande men ihåliga, ofta
med rötskador eller gamla stamhåligheter. Ibland har det rört sig om döda stående eller liggande träd, där livet ändå fortsätter – bara i en annan form. Många av undersökningarna har gjorts på uppdrag av länsstyrelser eller kommuner, men flera har också vuxit fram ur personlig nyfikenhet och fritidsintresse. Ett särskilt roligt inslag har varit samarbetet med masterstudenter vid Linköpings universitet – bland andra Helena Johansson, Kerem Sancak, Chipango Kamboyi, Claud Youssif och Olof Widén – som jag haft glädjen att handleda i deras examensarbeten.
Att artbestämma skalbaggar är ofta ett tålamodsprövande arbete. Själv har jag gjort ungefär 60 procent av bestämningarna, men för vissa svåra grupper – som kortvingar, glansbaggar och fuktbaggar – har jag haft hjälp av erfarna specialister: Gunnar Sjödin, Stanislav Snäll, Stig Lundberg och Rickard Andersson (Baranowski). Den typen av samarbete har varit ovärderlig, inte minst för att kvalitetssäkra resultaten.
När flera trädslag får finnas sida vid sida ökar den totala artrikedomen i landskapet betydligt.
De flesta av mina studier har byggt på användningen av så kallade fönsterfällor – en enkel men effektiv metod. Fällan består av en vertikal plexiglasskiva med ett upphängt tråg under, fyllt med en konserverande vätska. Insekterna ser inte den genomskinliga barriären, krockar och faller ner i vätskan, där de bevaras för senare analys. Fällorna hängs ut tidigt på våren på trädstammar och stockar nära mikromiljöer som är särskilt viktiga för skalbaggarnas larvutveckling – till exempel nydöda partier av stammen, rötskadade områden eller gamla ihåligheter. En gång i månaden vittjar jag fällorna, och
på hösten, när flygaktiviteten avtar, tas de in för säsongen. Men alla arter låter sig inte fångas på det viset. Vissa flyger sällan, eller inte alls, och skulle därför sällan eller aldrig hamna i en fönsterfälla. För att fånga även dessa kompletterar jag ofta med så kallade fallfällor – små plastburkar som grävs ner i mulmen eller kompostmaterialet i botten av stamhåligheterna. På så vis kan även de mer kryptiska mindre rörliga arterna registreras, de som lever sina liv i den mörka, svåråtkomliga världen inne i träden.
Jag har så klart sett de flesta av dessa arter levande men de allra flesta av mina möten med skalbaggarna har skett genom fällor – inte för att jag egentligen vill ta död på dem, utan för att försöka förstå vad de kräver och behöver. Det skulle ta enormt lång tid att samla den information som fällorna gett och är så mycket effektivare än att leta, pilla och håva, eftersom de sitter uppe hela säsongen dag som natt och
fångar alla olika, även de mest kryptiska arterna. Men det jag gillar är att av slumpen, så är det bara en mindre del som fastnar och om de gör det har många redan hunnit para sig och lagt sina ägg, så skadan av insamlandet blir mindre alvarligt.
En fönsterfälla består av en genomskinlig plastskiva och ett vätskefyllt tråg. Insekterna krockar med skivan, faller ner och bevaras.
Nicklas Jansson
Det är ett tyst hantverk, nästan meditativt att klättra på stege, vara bland löven och se alla glimmande
guldbaggar, små kvicka kortvingar, ibland en mattsvart mjölbagge – det är som att bläddra i en bok som bara skrivs en gång och varje träd har sin egen berättelse. Många berättelser har det blivit under åren då det närmar sig ett tusen studerade träd om man räknar in studierna i Lettland, Tyskland, Italien och Turkiet.
De flesta av våra svenska trädslag blir förr eller senare ihåliga – om de bara får leva tillräckligt länge. Men vad betyder egentligen ”tillräckligt gammalt”? Svaret varierar mellan arterna. För ekar visar studier att omkring hälften av träden har blivit ihåliga vid 250 års ålder. Hos träd med mjukare ved, som skogslind
eller asp, kan processen gå betydligt snabbare. Där kan hackspettar börja hacka ut bohål redan när trädet passerat 100 år – ofta utan att stammen visar några tydliga skador utifrån. Det som oftast sätter igång hålbildningen är vedsvamparnas kolonisation. De bryter ner lignin, cellulosa och andra beståndsdelar i veden, vilket mjukar upp veden i stammarna inifrån. Ibland börjar allt med att en grov gren dör och bryts av, och att trädet inte hinner valla över såret innan rötan sprider sig in i stammen. I andra fall har svamparna redan gjort sitt arbete, och hackspettar upptäcker den försvagade veden och utnyttjar den för sina bohål.
Ett exempel på svamp som är viktig för hålbildning i gamla ekar – Svavelticka
Nicklas Jansson
Jag älskar det initiativ som många städer infört där de väljer ut ett antal träd och låter politiken besluta att dessa träd ska markeras med en liten plåtskylt och skötas som evighetsträd.
Inget träd har fått så mycket uppmärksamhet inom svensk naturvård som eken. När vi talar om ”ek” menar vi oftast skogsek (Quercus robur), men i västra Sverige kan det lika gärna röra sig om bergek (Quercus petraea). De två arterna är nära släkt, och i mina studier har jag inte sett några tydliga skillnader mellan dem när det gäller de vedlevande skalbaggarna – de tycks erbjuda likvärdiga livsmiljöer. När vi talar om de arter som lever i eller av död ved använder vi begreppet saproxyliska arter. Det omfattar inte
bara dem som direkt äter ved, bark eller vedsvampar, utan även arter som lever som predatorer, parasiter eller på annat sätt är knutna till mikromiljöer skapade av andra vedlevande djur. I vissa fall handlar det till och med om arter som lever i gamla fågelbon eller i rester av andra djurs aktivitet men fortfarande inuti veden.
Eken är artrik av flera skäl. Den kan bli mycket gammal och står ofta kvar på samma plats i flera hundra år, vilket ger lång tid för arter att kolonisera och etablera sig. Dessutom är eken stor, med plats för många olika livsmiljöer – sprickor, håligheter, döda grenar och svampangripna partier. Släktet Quercus är dessutom mycket gammalt och utbrett över stora delar av världen, vilket har gett utrymme för artbildning
under lång tid. I Sverige känner vi till över 550 saproxyliska arter som lever på ek – och därtill kommer hundratals andra insekter, spindlar, lavar och svampar med mera.
Håligheter som bebos av andra djur som till exempel bålgeting är ofta rikare på saproxyliska skalbaggar. Här en drönare på ruttnande frukt.
Nicklas Jansson
Ekens håligheter är de allra artrikaste mikromiljöerna på trädet – där kan man hitta omkring 150 olika vedlevande skalbaggsarter. Men varje hålighet är unik. Flera faktorer påverkar vilka arter som trivs i just en viss ihålighet:
En av de viktigaste insikterna jag fått med mig är att de stora, grova ekarna i hagmarkerna visserligen är
värdefulla, men att verkligheten är mer nyanserad. Även mindre, gamla och ihåliga ekar – som vuxit under magra förhållanden – kan hysa ett rikt artliv. Det talas ofta om att man ska gallra kring unga ekar så att de får breda ut sina kronor och det är nog oftast rätt tänkt, men faktum är att även träd som vuxit tätare och blivit smalare kan bidra till mångfalden. Flera mindre träd kan tillsammans skapa fler olika mikromiljöer än en enda jättelik ek. Konkurrensen mellan träden kan dessutom skapa stress som leder till sprickor och svampangrepp – och därmed fler livsmiljöer. Samma sak gäller ljusförhållandena. Solbelysta, varma ekar har ofta flest arter, men vissa skalbaggar föredrar fuktiga och skuggiga håligheter. Därför är variation
det viktigaste ordet i all naturvård kring hålträd. Ju mer variation – i trädslag, ljus och fukt – desto fler arter hittar sina favoritmiljöer.
En annan avgörande faktor är landskapets struktur. Två gamla ekar kan se identiska ut, men den ena kan hysa fyra gånger fler arter än den andra. Skillnaden ligger ofta i omgivningen. Om trädet står isolerat, långt från andra gamla ekar, kan många arter helt enkelt inte nå dit. De livsmiljöer som finns på plats står alltså tomma. Det här visar hur viktigt det är att se till helheten i landskapet – inte bara enstaka träd.
Eken har länge stått i centrum, men andra trädslag har också stor betydelse. I parker och alléer är det numera ofta lindar och skogslönnar som är vanligast, särskilt sedan alm och ask minskat kraftigt på grund av sjukdomar. I hagmarker dominerar förstås eken, men även asp, björk och al är viktiga – särskilt när de blir lite äldre och börjar utveckla håligheter. De har dock kortare ”livslängd som livsmiljöer” än eken: en ihålig björk kan brytas inom 10–15 år, medan en asp kan stå några decennier. Av lövträden är det nog klibbalen som kommer närmast eken i ekologisk funktion – särskilt när den växer ljust och fritt med grova grenar och speciellt om de bebos av svavelticka och blir brunrötade. I södra Sverige kan gamla klibbalar, som också ofta är brunrötade, hysa en nästan lika rik fauna av vedlevande arter som hagmarksekarna.
Gamla klibbalar kan vara mycket artrika och med en till stor del överlappande med gamla ekar. Denna står i en hagmark på Eknön, Söderköping.
Nicklas Jansson
Våra studier vid Linköpings universitet har visat att ihåliga lönnar, askar och lindar i alléer kan vara nästan lika artrika som ihåliga hagmarksekar. Skillnaden i artantal ligger på omkring 20 %, och det mest intressanta är att över 70 % av arterna överlappar mellan trädslagen. Många av ”ekens arter” använder alltså även dessa träd – vilket gör dem ovärderliga vid ett bevarade av mångfalden i ett eklandskap. Dessutom har varje trädslag sina egna specialister som sällan eller aldrig lever på ek. När flera trädslag får finnas sida vid sida ökar den totala artrikedomen i landskapet betydligt. I naturvårdens tidiga dagar gjorde vi ofta misstaget att röja bort aspar och björkar vid restaurering av ekhagar, eftersom vi trodde att eken ensamt stod för värdet. Idag vet vi bättre – de träd som vi tog bort visade sig hysa en till stor andel egen, värdefull fauna.
Min tes är att ett träd som är riskfyllt alltid kan göras säkert om bara viljan finns och man accepterar att det inte har full krona och det får kosta lite extra att sköta dem i slutet av deras levnad.
I en opublicerad studie där vi jämförde levande gamla hålekar med döda ekar som stått 5–13 år, såg vi att artantal och artsammansättning var förvånansvärt lika. De döda träden hade dessutom fler individer av arter som lever på bark och rötor – som mögelbaggar, vedsvampbaggar och glansbaggar. Det betyder att även döda ekar fortsätter spela en viktig roll i eklandskapet. En annan studie visade att liggande döda ekar i hagmarker kan vara minst lika viktiga som de levande. Totalt hittade vi 204 vedlevande skalbaggsarter – 85 enbart på levande ekar, 119 enbart på döda liggande ekar, och endast 52 som fanns på båda. Det visar att även grov ekved på marken tillför en mängd nya arter till ekosystemet. Att låta dem ligga kvar är alltså viktig i naturvårdsarbetet.
När en ek dör och faller byts en stor del av arterna ut till andra. Här har stammens innanmäte blottats och en stor mängd mulm som delvis består av gamla kajbon syns.
Nicklas Jansson
För ekarnas del är det utan tvekan bristen på betesdjur som leder till att det växer igen kring dem och de
skuggas sakta ut och dör. Förutom de sjukdomar som härjat i landet och glesat ut våra trädbestånd i parker och alléer, både i städer och på landet, hotas träden idag av att miljöer där de växt upp förändras till det sämre. Det kan vara att vi skadar deras rötter eller dränerar kring dem vid grävningar eller hårdgör ytor kring dem genom asfaltering, så de får mindre vatten. Längs våra vägar skadas många alléträd vid snö och isbekämpning men även vid plogning eller överdriven saltning vilket kan vara skadligt och hota hela trädbestånd.
När jag började jobba med mångfalden på gamla träd i städer var det ofta frustrerande att se hur hänsynslöst träd beskars och hur få aspekter som man tog hänsyn till innan ett träd dömdes ut och fälldes. Ska dock erkännas att det blivit bättre på senare år när kunskapen ökat hos alla inblandade
parter kring trädvård och när man (bland annat ekologer, arborister, parkförvaltare, landskapsarkitekter och planerare) börjat lyssna på varandra och talar samma språk. Tyvärr ser jag fortfarande onödiga avverkningar av träd som med rätt åtgärder och skötsel hade kunnat stå kvar i decennier och levererat både upplevelser, ekosystemtjänster och biologisk mångfald. Min tes är att ett träd som är riskfyllt alltid
kan göras säkert om bara viljan finns och man accepterar att det inte har full krona och det får kosta lite extra att sköta dem i slutet av deras levnad. Just därför älskar jag det initiativ som många städer infört där de väljer ut ett antal träd och låter politiken besluta att dessa träd ska markeras med en liten plåtskylt och skötas som evighetsträd, vilket innebär att de ska få den vård de behöver för att förlänga deras liv men
också vara säkra att de får stå kvar och åldras på den plats de planterades. Om bara allmänheten informeras om detta så accepteras det ofta av en övervägande majoritet.
Ett evighetsträd – ett träd som blivit utsett att få speciell omvårdnad hela dess liv även på dess ålderdom.
Nicklas Jansson
Variation det viktigaste ordet i all naturvård kring hålträd.
Ett uttryck vi ekologer använder idag är att vi har glapp i tid och rum. Vad menar vi med det? Då får vi tänka både på bestånd och landskapsnivå. Det ena problemet vi ofta ser är att det står en grupp riktigt gamla ekar i en hage. De kan vara 4-600 år gamla och innehåller en rik och unik fauna knutna till alla de olika strukturer som gamla ekar kan erbjuda inklusive håligheter i stammarna men att det saknas ekar i
de åldersklasser som kan ta över när de gamla faller eller dör – vi har ett åldersglapp. Varför jag återkommer till dessa hålträd är att man visat att just de arter som lever där i verkar ha störst problem i dagens fragmenterade landskap med avseende på ekar och andra hålträd.
En av skalbaggarna som lever av svaveltickans fruktkopp, svartbaggen Diaperis boleti
Nicklas Jansson
Här har vi det andra problemet – att avstånden mellan de lämpliga livsmiljöerna är för stora för många
arter. En art som studerats mycket i detta avseende är läderbaggen. En stor klumpig skalbagge med treårig larvutvecklig och som inte ger sig ut på flygturer så ofta och om det sker inte så långt, utan i Sverige verkar det handla om sällan över 500m. Teorin säger att då dessa arter lever i en stabil och långlivad miljö, så har driften historiskt inte behövt vara så stark att förflytta sig långa sträckor för att hitta
nya livsmiljöer. Det har troligtvis varit en smart strategi att stanna kvar i sina håligheter där det kan vara lämpligt i flera hundra år och bara passa på när bästa spridningstillfället dyker upp eller vänta tills den önskade miljön dyker upp på nära håll. Det fina med läderbaggen är att man har visat att den kan indikera artrika miljöer, är skyddad i hela EU och är dess utom lätt att påvisa, då larven har en specifik, lätt
igenkänd spillning och skalbaggen doftar persika.
Läderbagge
Nicklas Jansson
Väckte detta ett intresse hos dig?
I nästa nummer av trädbladet kommer Nicklas att berätta mer om mulmholkar.